Förvaltningsfundamentalism

Det finns ett problem med diskussionen om hur man ska organisera den svenska förvaltningen. Driftsform står alldeles för mycket i centrum och man har från både kommunalt och rikshåll helt hakat på rådande internationella förvaltningspolitiska trender där man härmar privat företagsstyrning i den offentliga verksamheten. Skapandet av kvasimarknader, kundifiering av medborgaroller och målstyrning är exempel på detta. Men mest har man märkt det i privatiseringsvågen. Sjukhus har övergått i privat regi, och nu ska visst AMS konkurrensutsättas. i Stockholm har de privata gymnasieskolorna fått mycket generösare arbetsvillkor än de kommunala. Om detta har man fastnat i en dispyt om det bästa är privat eller offentlig regi, när debatten inte borde vara så svår och komplicerad.

Högern, traditionellt med Moderaterna, men nu med Centerpartiet i spetsen ägnar sig mer åt en fundementalistisk privatiseringsiver. Med partiprogrammet framför ögonen säljer man det man kan, oavsett om det är klokt eller inte. Förmodligen är försäljningen av Vin&Sprit klokt, men annan försäljning är det inte. Socialdemokraterna har under sin senaste tid vid makten varit mer av pragmatiker än högerpartierna på det här området, signum för ett parti länge vid makten. Vänsterpartiet har som bekant varit motståndare till all form av privatisering, undantaget försäljningen av Telia. Det har förmodligen med det marxistiska arvet och dess (både den vetenskapliga och den politiska) ointresse för empiri och att utsätta teorier för kritisk granskning att göra. Miljöpartiet vet jag ärligt talat inte vad jag har i den här frågan. De känns för oförutsägbara.

Vad är då problemet med att fokusera på driftsform, privat eller offentlig? Jag menar att den är medborgarfrånvänd, och detta på området där väljarna möter politiken de röstat fram. Ett för fundamentalistiskt (åt vardera håll) synsätt gör att man förminskar sitt uppdrag som politiker som företrädare för de som röstat på en och blir för mycket av högläsare ur partiprogram. Både höger och vänster har exempel på när både marknader och när det offentliga misslyckats, och när respektive favoritlösning fungerat bra.

Istället borde diskussionen handla om det här: Hur kan vi organisera vår välfärd så att de kommer alla till del på lika villkor, så att de lyder under demokratins makt, så att våra skattepengar används på ett bra och effektivt sätt, så att man förvaltar det demokratiska uppdraget (meddelarfrihet osv) och så att man inte begår rovdrift på de som arbetar inom välfärden.

I svaret finns nog säkert både privata och offentliga lösningar, men också personalkooperativ och brukarkooperativ. Det är en för viktig diskussion för att vi ska fastna i testuggande.