Politiskt initiativ

Jag undrar emellanåt hur det är att vara uppmärksammad heltidspolitiker. Minister, kommunalråd och liknande. Hur man fungerar och tänker. Man har ju vallöften som skall infrias, mål skall nås och partiprogram skall operationaliseras och förslagläggas. Helt enkelt en massa långsiktiga planer skall följas.

Men ibland får vi ju alla infall och snabba tankar. Glad i hågen knatar man till jobbet och ber någon tjänsteman "...kolla över en fråga" och vips står man med journalisten i dörren. Senast var det Ulf Kristerson som överslagshandlade och bad om en utredning om ändrade förutsättningar för krogbranschen. Ett socialborgarråd som bad om högre alkoholkonsumtion. När allt han ville var att få fler turister. Inte så genomtänkt, och förmodligen bara en strötanke han tog ett par steg för långt. Liknande exempel, där mindre genomtänkta utredningar beställs, och rättmätigt bombas i media är många.

Det väcker många tankar, som jag skissar ner innan det är dags att få sig några välbehövliga timmars sömn innan jag ska sätta tänderna i den booleska algebran.

Förmågan att magkänna om hur förslag emottas är kanske något som skiljer större politiker från mindre. Kanske är Reinfeldt en mindre politiker som kompenserat sin brist på magkänsla (?) med en god portion närstuderande av opinionsresultat och lyssnande på PR-firmorna nära partiet. Förmågan att lyssna till medborgarna är något som kräver en större portion empati och inlevelseförmåga än vad någon utredning klarar av att leverera.

Att analysera och utreda är per definition en verksamhet som sker i efterhand. Förslagen blir därför reaktiva, svar på aktuella debatter. Som politiker tappar man initiativet, och makten löses upp. Media får en stor bit, duktiga opinionsbildare får en annan. Röstsedeln förlorar i värde, det är ju inte längre vår kollektiva röst som utgör politiken.

Sådär. Godnatt.