A sight for sore eyes

Det är märkligt med både liv och popmusik. Efter förra veckans Strasbourgresa var jag så sliten av dålig sömn och allergi att det faktiskt bara går att mäta med en veckas kongressande för att begripas. Piggnade till framåt onsdagen, men dj-giget på luxen (Per Jodenius skriver om det här) satte mig på ruta ett igen. Vis av erfarenheterna kör jag på ett strukturerat skalmanschema med mat och sömn. Och plugg däremellan.

Får mycket mer gjort idag, skriver med både flit och entusiasm på ett spännande teorikapitel till uppsatsen. Försöker operationalisera en teori om europeisering så att den fungerar på mikronivå. Det som verkligen löste upp humöret var en halvt anonym låt på Tom Waits garderobsstädarskiva Orphans kallad Goodnight Irene. Hade den på för att dränka ljud från gräsklippare och solande studenter. Jag får sällan stora kickar av popmusik numer. Baksidan av att lyssna mycket är att det lätt kan bli akademiskt och man (maratonman) letar referenser (Visst fraserar Jim Ford som Van Morrisson och artikulerar som Mick Jagger anno 1972) framför känslor.