SOLOMON BURKE

Alltså. Jag saknar med största sannolikhet tillräckliga författarkunskaper för att kunna få ner gårdagsnatten på papper. Så jag får sammanfatta lite kort vad jag gjorde

Jag dansade på stortorgsscenen med Solomon Burke
Jag dansade PÅ stortorgsscenen med Solomon Burke!
JAG DANSADE PÅ STORTORGSCENEN MED SOLOMON BURKE!!!

Helt jämra sjukt.

först fick ett hundratal personer ta sig ner i vaktdiket för att få dansa. Jag tog mig dit, och Solomon drog igång ett soulmedley bestående av Sitting on the dock of the bay / Fa-fa-fa-fa-fa / Stand by me. Otis och Carole King. Vilka hjältar. Först var det så stort att jag grät, sen dansade jag. När jag återfått sansen messade jag Emil och Maria om det fantastiskt sjuka i att få dansa 7 meter rakt framför Solomon,

Sen segade det lite ett tag. Han körde en del låtar jag inte hade koll på och funderade på om jag borde gå och spana in Hellacopters. Men jag väntade, tänk om han skulle köra fler soulstandards liksom. Fåfängt hoppades jag på Losing Boy, men sånt händer ju inte.

Och det gjorde det ju inte.

Men när det var en stund kvar på konserten tyckte minsann Solomon att han böhvde dansare på scen. Fjantigt tyckte jag, och trodde att det skulle komma bikinitjejer. Men istället börjde körkillen ( och en av Solomons 23 barn) dra upp tre tjejer ur publiken. Schysst, men inget för mig tänkte jag. Men när fler och fler var uppe var det ju bara att gasa. Jag trängde mig fram och fick hjälp upp på scen. Totalt var vi väl en 15-20 pers som dansade och sjöng till världens längsta Proud Mary. Sen manade pappa Solomon oss till att sitta ner så att han kunde sjunga en soulballad om att ta hand om varandra. EFter den sången, och en välsignelse från predikanten fick vi dansa igen innan svarta skynket kom fram så att Solomon kunde rulla av scenen. Sen blev vi ivägschasade, jag med en ny, fin Solomontröja och världens största leende på läpparna.

Men tyvärr är det väl så att livet inte blir större än igår. Men det är ok liksom. Jag fick ju dansa med Solomon.