Ovana

Jag gillar inte säljare. Det har nog rätt mycket att göra med att jag är allergisk mot proffstrevliga människor, min väldigt antokapitalistiska DIYpunkbakgrund och min hemska sommar som telefonförsäljare. Men, inga demoner blir så små som när man fejsar dem. Igår fick jag chansen. En tête-à-tête med en representant för ett företag som vill distribuera unf-material till skolor. 20 minuter på kansliet. Lagom länge.

Det var inte så farligt. Jag visste vad jag ville och var lagom svalt inställd till hans dealförsök. Det värsta var imorse, när han ringde och väckte mig. Jävla apa. Iofs var klockan halv tio, men jag behövde min skönhetssömn. Dessutom hade han dåliga nyheter, men jag lovade honom att titta på en offert. Det var typ det. Och lovade ett svar inom två veckor. Utan att gå händelserna i förväg så är det lättare att säga nej per mail än per möte. Det ska till rätt bra dealar för att jag ska gå med på att vi ska hjälpa ett företag att sälja in näringslivssponsrade skolböcker om man så säger.

Men det är lite roligt ändå. Jag gillar ju att kunna nya saker, och nu kan jag snart bocka av säljmöte på listan. Jag var iofs inte helt grön på området. Men jag har bara varit sidekick tidigare. Nu fick jag eget ansvar, och jag gjorde det bra.