Parlez vouz parlaplypolitik?

Sverige har vi ett arv från den moderna politiska historiens korporativism. Lite översiktligt går det ut på att Staten förhandlade med varje politikområdes paraplyorganisation när de ska bestämma saker. Ville regeringen ha hårdare avgaskrav på bilarna pratade man med företrädare för bilindustrin, från miljösidan och från bensinföretagen och kollektivtrafiken samt berörda fackliga organisationer. Paraplyorganisationerna blev tunga remissinstanser.

Tanken var att medborgare, och företag, gick samman och formulerade sina krav genom organisationer, som i sin tur poolade sina intressen och påverkade politiken. Åsikterna går isär om det där var ett bra system eller inte. Förespråkarna menar att det var ett utmärkt sätt att aggregera medborgarnas åsikter medan motståndarna brukar säga att det blev ett elitprojekt där beslutsfattandet skedde om inte i bastun, så alla fall i slutna rum. Det finns fortfarande stora inslag av detta, den svenska arbetsmarknadspolitiken sköts ju till största del av facken och arbetsgivarorganisationerna och i många landsting betalas bidragen till nykterhetsorganisationerna ut först till länsorganisationerna och sen vidare till respektive medlemsorganisations distriktsorganisation (puh). Men mycket har vi lämnat. IOGT-NTO till exempel, de agerar ju mot regeringen direkt, och inte via Sveriges landsråd i alkohol- och narkotikafrågor, SLAN.

Dessutom finns det bara en paraplyfabrik kvar i landet, Dalarnas paraplyfabrik. Kanske en tanke, möjligen inte. Men orsakssambandet är nog att hitta någon annanstans.

I EU är dock inslaget av korporativism dock fortsatt stort. Här poolar vi våra intressen med andra. Greenpeace, WWF och åtta andra stora miljöorganisationer gör det genom paraplyet Green 10. IOGT-NTO gör det brett tillsammans med andra organisationer som vill arbeta för en bättre alkoholpolitik i unionen, vare sig man är nykterister eller inte, genom Eurocare.

Förmodligen skulle en pluralistisk politik, där man lyssnar till alla organisationer, bli helt ohållbart opraktisk. Jag är dock en annan teori på spåret. Paraplyteorin.

Man kan nämligen inte alltid vara säker på vädret i den här stan. Om det inte regnar nu så regnar det snart. Folk har därför alltid med sig ett paraply i handen, just in case. Om man tror att orden har betydelse för hur vi agerar. (alltså bokstavskombinsationen "p-a-r-a-p-l-y" och inte "mitt gula paraply/green 10" eller dess sammanhang med andra objekt/organisationer.

Åter till det begripliga av teorin då. Eftersom "umbrella" finns långt framme i politikers och tjänstemäns huvuden, så blir det svårt med något annat politiskt system. Och så länge inte Cecilia Malmström sparkar liv i sin oneseatkampanj och ser till att flytta alla EU:s instititioner till en medelhavsstrand får vi därmed gilla läget.


Så roligt kan man ha det på egen hand på väg hem från en fransklektion, genom ett regnigt Bryssel. Utan paraply.