Pierre Leocornhaus

När jag går på Bryssels gator känner jag mig ibland som i det här klippet:

Femrätters

Therese var här över helgen. Den här gången fick hon se staden från sin bästa höstvarma sida. Det enda vi egentligen hade planerat var att äta en femrätters, på fem olika ställen, och det skulle vara en förrätt och fyra efterrätter. Knäppt värre, men ett bra sätt att testa några olika ställen för framtida bruk. Det här är resultatet, inkl betyg:

Förrätt:
Nordzee/Mer du Nord. Ett väldigt populärt hål i väggen som serverar små skaldjursrätter, i trendiga S:t Catherineområdet.

Andreas: Råa musslor (12 st), med senapsdressing och vitpeppar.
Therese: Räkkroketter. En potatis/ostskapelse med räkor.

Andreas: Maten: 2/5. Inte alls vad jag trodde jag beställt. Jag ville ha grillade pilgrimsmusslor. Trots det, de första gick ner utan problem, lite slemmigt och ganska kul att äta. Men efter en fyra-fem stycken tappade jag sugen helt och fick ösa på med senapsdressing. Lämnade trots det fyra oätna. Stället: 5/5. Hit ska jag gå många gånger för en minilunch, och då inte vara så sturig, och faktiskt fråga om menyn på engelska.

Therese: 4,5/5 Ett roligt ställe med mycket puls utan att vara stressigt. Trots att jag inte gillar fisk var dessa skumma fiskkroketter något av det godaste jag ätit på länge.

Efterrätt 1

Traditionell belgisk våffla, köpt ur ett hål i väggen i de turistigaste av Bryssels kvarter, 50 meter från Mannekin Pis.

Andreas: Banan och choklad

Therese: Jordgubb och choklad

Andreas: 3/5. God, men lite tråkig chokladsås. På plussidan så var våfflan helt nygräddad, värt ett helt extrapoäng. Annars var det en standardvåffla. Minus för dåligt anpassade ätredskap, en pytteliten gaffel och måttanpassad tallrik gjorde ätandet till mer av ett projekt än vad det borde vara. Inga sittplatser heller, så med fara för vårt eget liv satte vi oss längs vägen. Tonårstrotsigt!

Therese: 3/5. Tyvärr lite av en besvikelse då jag räknade med att en belgisk våffla i Belgien skulle vara godare än en belgisk våffla i Sverige. Men den såg väldigt god ut och var rolig om än komplicerad att äta. Minus också för dåliga sittplatser.

Efterrätt 2 Hotel Metropole Café

Egentligen skulle vi ha ätit tre sorters chokladpudding på exklusiva Restaurang Belga Queen, men eftersom "de hade fullt ikväll" fick vi planera om. Gick till pråliga Hotel Metropoles café istället. De hade dock bara tårtbitar som såg tråkiga ut, så vi nöjde oss med var sin varm dryck och jugendmiljön.

Andreas: Cappucino

Therese: Varm choklad

Andreas: 1/5. Vilket lur. Tredjesorterings automatkaffe. Platt och plåtigt. Bra service och trevlig miljö ger det enda poänget.

Therese: 3,5/5 Chokladen var kanske inte jättespeciell även om den var ovanligt chokladig. Men miljön var härlig. Ett ställe där man fick känna sig lite viktig. Minus för stimmigheten bara.

Efterrätt 3 Cafe Falstaff

Chokladmousse, för oss båda. Café Falstaff, ett riktigt jugendställe.

Andreas 3/5. Mest för miljöns skull. Tungt gjutjärn, guld, speglar, murriga färger. Älskar det. Spelade dessutom franska chansoner. Kände mig som i en film. Minus dock för oskicket att hålla sig med toalettant. Modernismen har inte riktigt fått grepp om servicesektorn här. Chokladmoussen var för lite choklad och för mycket grädde. Och grädden var för lite grädde och för mycket socker. Tänker gå hit igen, men då äta något annat!

Therese: 4/5. Kvällen höjdare bland efterrätterna. En underbar mousse med lagom mycket sötma och grädde. Jag gillar inte ens chokladmousse men denna var supergod. Upplevelsen gjordes extra trevlig med den härliga miljön, en tidsresa. Ett ställe där man kunde stannat ännu längre.

Efterätt 4. Kafeneio

Grekisk restaurant på rue Stevin, nedsidan om Berlaymont.

Andreas: Grekisk yoghurt med inlagda körsbär.

Therese: Grekisk yoghyurt med valnöt och honung:

Andreas: 2/5 Fy fan. Jag mådde dåligt av all dålig mat jag ätit under dagen. Tänkte att en tallrik grekisk yoghurt kunde hjälpa till. En skål liksom, perfekt för att lugna ner magen och faktiskt få i sig något nyttigt. Istället fick jag fyra bollar väldigt väl avrunnen yoghurt, medinlagda körsbär. Jag gillar inte inlagda körsbär heller. Måste sluta chansa när jag beställer. Fick i mig en yoghurtboll innan jag kastade in handduken. Dessutom spelade de synnerligen dålig musik, på alldeles för hög volym. Säkert gott, men jag var inte alls på humör.

Therese: 3/5 Min egen yoghurt var sådär, Andreas betyldigt bättre då jag älskar inlagda körsbär. Själva yoghurten var också riktigt krämig och god. Minus för dålig musik och rökig miljö men plus för att miljön kändes lite stammisaktig och därför kändes som ett bra ställe att avsluta på.

Helheten:

Andreas: 5/5. Bra, men gärna en bättre lunch än en kanna the och en scone som grund. Kanske slänga in en frukt också, eller en ostbricka om man ska köra samma upplägg. Och ett joggingpass.

Therese: 5/5.Må vara en galen idé men det var verkligen ett jätteroligt sätt att få testa många olika ställen och olika smaker. Kräver ganska lång tid dock om man ska orkar med det och man får räkna med ett sockerrus. Kanske ska man köra fyra förrätter och en efterrätt nästa gång, för det blir väl en nästa gång

Det är tidens tempo

Jag måste få upp mitt bloggtempo lite. Nu när jag har tid menar jag, ingen grupp eller annat som håller mig borta från datorn. Därför har jag idag börjat skriva på min nya blogg som ska ligga på www.nbv.se. Skrev en vad någon kallat, typiskt Andreask text. Började nysta i en tråd, gled över i ett annat nystan och och knöt ihop det hjälpligt på slutet. Tyvärr har jag inte blivit utrustad med lösenord till CMSet, så jag får vänta tills någon annan lägger upp det.

Bloggtempo var det som sagt, har skrivit några inlägg jag inte publicerat. Skulle kunna parafrasera Lundell och sturigt mena att även en icke publicerad blogg är en blogg, men det tror jag att jag undviker. Istället reflekterar jag stilla över dagens upptäckt:

Jag är en sällskapsdrickare av kaffe. Faktum är att jag är en sällskapskonsument. Att äta själv är så vansinnigt tråkigt att jag emellanåt hellre går hungrig än att laga något ätbart. Därför blir det numera glest mellan kopparna, och det märks. Detoxad och jungfrulig smällde jag i mig två baljor idag när andan föll på. Skulle jag inte gjort. Blev fruktansvärt speedad, sådär som jag förut bara blivit på långa tågresor där jag haft gratis kaffe. Fick anstränga mig för att hålla mig i styr, men när jag väl gjort det gick det i en rasande fart. Mail skrevs, skrivbord rensades och några skrivuppgifter blev klara. De som hade oturen att prata med mig i telefon hoppades jag hängde med i svängarna.

Gini/Geni?

Fantasinyheter är ibland den roligaste som finns på nätet. Inte idag dock. DN:s Magdalena Ribbing svarar insiktsfullt om klassbegreppet på frågan om man måste ha mycket pengar för att vara överklass. Saxar två favoriter.

Det oftast obehagliga begreppet "överklass" är svårt eller omöjligt att definiera. Förr, och det var länge sedan, fanns tydliga gränser mellan privilegierade personer och de som inte hade fått samma fördelar.

och

Men visst vore det bra att slippa dessa klassbegrepp. De saknar rimlig betydelse. Många som kommer från ett hem utan överflöd kan uppföra sig avsevärt bättre än många som fötts med den inte längre betydelsefulla silverskeden i munnen.

Skarpt förslag

Jag gör annnat än att blogga nuförtiden. Igår till exempel, var på seminarium i Europaparlamentet. Alkoholindustrin ordnade och lät forskarna på deras lönelista presentera hur man borde ordna alkoholpolitiken. Föga förvånande gillade man inte åtgärder som minskar skadorna utan hade andra förslag. Att man ska ta bort glasflaskor och "vanliga glas" på krogar och ersätta dem med säkerhetsglas, till exempel. För när folk börjar puckla på varandra på fyllan (för de gör de ju, där är verkligheten helt överens med industrin) så blir skadorna mycket lindrigare. Frigör resurser från sjukvården som slipper plocka glaskross ur ansikten. Win-win.



Det ryckte lite i frågeställararmen då. Industrin vill att man ska ha mål som går att uppnå, och välja åtgärder i enlighet med det. "Responsible drinking" är ledmotivet, och åtgärder skall enbart riktas till högriskgrupper. Att den stora massan står för de stora skadorna vet de lika säkert som de inte vill låtsas vid det. Frågan jag filade på är om industrin accepterar att folk blir fulla och börjar slåss och man därmed bör använda sig av andra typer av glas kan tänka sig att man sätter på sig skumgummidräkt och hjälm på krogen.