Kraschat

Fem veckor med en halvt upp- och nerpackad väska ståendes i hallen är slut. Däremellan har jag baxat igenom en femma vetenskapsteori. Jag klagar inte. Jag har gjort väldigt roliga och givande saker, kongressförfestat, förbundsstyrelsemötat, utskottat, Brysslat och träffat släkten. Även fast det sista inte var så kul, farfars begravning, så var det skönt att få ett avslut och att träffa släkten. Men det har kostat.

Ikväll är jag helt kraschad. Igår stoppade jag in 14 timmars intensivt PMskrivande, dåligt förläst på artiklarna. Skrivandet skedde enligt journalisternas princip som lyder "jag har inte tid att skriva kort". Idag var det lite lugnare, men ett helt grupparbete om boolesk algebra som metod för statsvetenskaplig forskning avverkades, denna gång efter principen "det gör inget om det inte blir helt rätt". Att det är minst lika viktigt att kunna göra saker genomarbetade som att kunna prestera ett hyffsat resultat på kort tid är en insikt som slår mig emellanåt.

Det är kvällar som den här som det är som tråkigast att vara singel, ingen som kan ta emot och peppa upp när orken tar slut. Samtidigt är det singellivet som spär på orsakerna. Inte hade jag kunnat göra allt jag gör om jag ville prioritera ett liv tillsammans med någon annan.

Nästa helg ska jag iväg igen. Distriktsårsmöte för UNF Jämtland, jag ska sitta presidium och hålla ett kort anförande om framtiden för UNF. Jag har min tankar såklart, men förmodligen kommer jag att hålla mig till den arbetsplan förbundsstyrelsen kommer presentera kongressen. Dessutom ska jag träffa de där fantastiska personerna jag lärde känna när jag bodde i republiken under 1999-2001. Och världens bästa Anna såklart. Det blir en batteriladdare.

Sådärja

Klart! 1,5 PM skrivna, enligt plan. Trodde jag ärligt talat inte. Men nu har jag avverkat operationaliseringsproblem med oligarkins järnlag och gjort klart PM:et om begreppsutsträcking. Det belönas med film och sovmorgon. Den som ringer och klappar på axeln före kl 10 imorgon gör det på egen risk.

Cdon

Det är vad vi brukar kalla för grisvecka nu. Långa pluggdagar med hög produktionstakt. Imorrn har jag ett beting om 1,5 PM á fem sidor. Då måste man peppa lite, och vad är bättre än en cdon? Dammsög fyndavdelningen och kom ut med den här kompotten:
Waterboys - Fishermans Blues
Bob Dylan - New Morning
James Brown - Live At The Apollo
Cramps - Songs The Lord Taught Us
Eagles - Hotel California
Prince - Purple Rain.
In alles 314 kronor.

Anna!

Om jag nån gång skulle ta och göra iordning min bloggroll i högerspalten skulle den här tjejen få hedersplats, med guldstjärna av sjunde ordningen som kommentar. Ringnérskan har börjat blogga!

Tappade spelkulor

När media letat efter oneliners i fyratimmarsreportaget med Göran Persson har Expressen helt tappat spelkulorna i snabbrapporten efter dagens avsnitt. Man slår på stort i att Göran säger att Nordkorea är en nekrokati och att det är ett "påhopp". Jag fattar inte. Statschefen i Nordkorea ÄR död. Nordkorea leds, om ändå formellt, av en död person. Det är knappast ett påhopp, eller ens ett värdeuttalande.





















Två frågor, av varierande natur.
Anders Jonsson, var är han? Expressens emellanåt skarpe politiske reporter borde ge webbredigararen en liten snabbkurs i politiska begrepp. Eller att snabbkolla definitioner.
När kommer uppföljningsreportaget, där Nordkorea gråter ut och hävdar sig vara kränkta av det fula påhoppet?

Misslyckat misstänkliggörande

Hur ska man tolka alliansens utspel om Mona Sahlins val att låta Margot Wallström hjälpa till att forma partiets utrikespolitik? Både Carl Hamilton och Reinfeldt har menat att det strider mot hennes kommissionärsuppdrag.

Med Göran Persson hade man en enkel bild att polemisera mot. Gammal, trött och bufflig var bilden man inte utan sanningshalt målade upp i valrörelsen. Med Mona som partiledare har märkbart svårare att angripa och bemöta oppositionen. Bråket om tv-debatten är ett exempel. Nu försöker man misstänkliggöra, och gör generalfel.

Naturligtvis vet både Carl Hamilton och Fredrik Reinfeldt om att ett kommissionärsuppdrag inte är oförenligt med partiengagemang. Det vore helt absurt att frånta människors föreningsfrihet bara för att de har ett EU-uppdrag. Carl Hamilton är dessutom mycket kunnig i EU-frågor, så jag undrar var han fick den här idén ifrån. Var det verkligen det bästa man kunde kontra med?

Inte hinna med

Det är lite för intressant och skoj just nu. Läser en intressant kurs i vetenskapsteori. Många av mina föreställningar på området har jag behövt ompröva, jobbigt, eftersom arbeten och uppsatser jag tidigare gjort hamnar i ett inte så fördelaktigt ljus. Men det är ju det som är lite som är utveckling kanske. Fördelen är ju att jag har ett riktigt bra utgångsläge för diskussioner om metod och kausalitet i magisteruppsatsen. Hoppas jag.

Sen är det mycket med det andra också. Fjärde eller femte helgen i rad jag är borta. Kom iofs hem igår, men var så trött att jag inte orkade mer än titta på film. Var i Bryssel på seminarium, på uppdrag av NBV. Träffade brorsan där nere också. Han var där med jobbet så jag följde med hans gäng på restaurang. Sådär mat, men schysst inredning.

Nästa helg är jag ledig iaf. Himla skönt. Ser jag fram emot.

Att inte kasta sten

Jag skulle vilja skriva något roligt samtidskommenterande och försöka vara lite bitskt om Cheap Mondayjeansen och koppla till det här fantastiska Seinfeldinslaget. Jag har mina skäl, några är randiga, andra rutiga, men mest beror det på att jag själv sportar ett par dylika jeans precis nu.

Politiskt initiativ

Jag undrar emellanåt hur det är att vara uppmärksammad heltidspolitiker. Minister, kommunalråd och liknande. Hur man fungerar och tänker. Man har ju vallöften som skall infrias, mål skall nås och partiprogram skall operationaliseras och förslagläggas. Helt enkelt en massa långsiktiga planer skall följas.

Men ibland får vi ju alla infall och snabba tankar. Glad i hågen knatar man till jobbet och ber någon tjänsteman "...kolla över en fråga" och vips står man med journalisten i dörren. Senast var det Ulf Kristerson som överslagshandlade och bad om en utredning om ändrade förutsättningar för krogbranschen. Ett socialborgarråd som bad om högre alkoholkonsumtion. När allt han ville var att få fler turister. Inte så genomtänkt, och förmodligen bara en strötanke han tog ett par steg för långt. Liknande exempel, där mindre genomtänkta utredningar beställs, och rättmätigt bombas i media är många.

Det väcker många tankar, som jag skissar ner innan det är dags att få sig några välbehövliga timmars sömn innan jag ska sätta tänderna i den booleska algebran.

Förmågan att magkänna om hur förslag emottas är kanske något som skiljer större politiker från mindre. Kanske är Reinfeldt en mindre politiker som kompenserat sin brist på magkänsla (?) med en god portion närstuderande av opinionsresultat och lyssnande på PR-firmorna nära partiet. Förmågan att lyssna till medborgarna är något som kräver en större portion empati och inlevelseförmåga än vad någon utredning klarar av att leverera.

Att analysera och utreda är per definition en verksamhet som sker i efterhand. Förslagen blir därför reaktiva, svar på aktuella debatter. Som politiker tappar man initiativet, och makten löses upp. Media får en stor bit, duktiga opinionsbildare får en annan. Röstsedeln förlorar i värde, det är ju inte längre vår kollektiva röst som utgör politiken.

Sådär. Godnatt.

Vårsol!

Scener ur ett grannskap

Andreas (med lite stockning i halsen): Det är förbaskat fint det här.
Emil (med lite stockning i halsen): Verkligen

Inte så socialt, bara borgerligt, han behöver ett råd.

Ulf Kristersson är socialborgarråd i Stockholm. Han värvades från posten som kommunalråd i Strängnäs. Jag är från Strängnäs, och har länge tänkt blogga om hur han skötte sina åtaganden i kommunen.

Nu har Ulf börjat fundera på dygnet-runtöppna krogar. Det tänkte jag skriva om, hans argument är ju sådär ogenomtänkta argument gärna blir om man inte ser längre än till partiprogrammet. Men istället hänvisar jag till Helenes skarpsynta kommentar.

Ta helg

I helgen som var hade jag möte med förbundsstyrelsen i Stockholm. Nästa helg är det kongressförfest i Uppsala. Sen ska jag på NBV-uppdrag i Bryssel några dagar senare. Sen börjar distriktsårsmötena, och i mitten av april ska jag på studieresa till Strasbourg tillsammans med de andra som skriver magisteruppsats med EU-anknytning. Däremellan är det säkert nått jag glömt. Plugga ska jag också göra. Nånstans där i mitten.

Det blir rätt mycket. Därför är det viktigt att ta ledigt emellanåt. Se almanackan lite postmodernt och göra veckodagar till helgdagar.

Det gjorde jag igår. Hoppade över att göra lite efterarbete efter FS-mötet, struntade i att öppna mina metodkompendier och åkte på utflykt med Emil istället. Shopping och Ishockey. I Borås. Lager 157 blev första målet. En väst, en vårjacka och en piké blev bytet. Sen hann vi inte mycket mer innan det var dags för nedsläpp mellan Borås och Troja Ljungby. Inte är jag överdrivet sportintresserad, men jag stod i bortaklacken och lärde mig hejaramsor. FORZA TROJA OLÉ. På smålandsdialekt, så det lät mer som FÅSSA TRjOJA OLLE. Ujuj. Jag måste flytta härifrån.

Stort steg

Idag har jag förmodligen köpt min sista kurslitteratur som student. Förutom två kompendier fick boken The Comparative Method: Moving Beyond Qualitative and Quantitative Strategies av Charles Ragin lyckan att bli sist in i den statsvetenskapliga hyllan i studentbokhyllan.

Förvaltningsfundamentalism

Det finns ett problem med diskussionen om hur man ska organisera den svenska förvaltningen. Driftsform står alldeles för mycket i centrum och man har från både kommunalt och rikshåll helt hakat på rådande internationella förvaltningspolitiska trender där man härmar privat företagsstyrning i den offentliga verksamheten. Skapandet av kvasimarknader, kundifiering av medborgaroller och målstyrning är exempel på detta. Men mest har man märkt det i privatiseringsvågen. Sjukhus har övergått i privat regi, och nu ska visst AMS konkurrensutsättas. i Stockholm har de privata gymnasieskolorna fått mycket generösare arbetsvillkor än de kommunala. Om detta har man fastnat i en dispyt om det bästa är privat eller offentlig regi, när debatten inte borde vara så svår och komplicerad.

Högern, traditionellt med Moderaterna, men nu med Centerpartiet i spetsen ägnar sig mer åt en fundementalistisk privatiseringsiver. Med partiprogrammet framför ögonen säljer man det man kan, oavsett om det är klokt eller inte. Förmodligen är försäljningen av Vin&Sprit klokt, men annan försäljning är det inte. Socialdemokraterna har under sin senaste tid vid makten varit mer av pragmatiker än högerpartierna på det här området, signum för ett parti länge vid makten. Vänsterpartiet har som bekant varit motståndare till all form av privatisering, undantaget försäljningen av Telia. Det har förmodligen med det marxistiska arvet och dess (både den vetenskapliga och den politiska) ointresse för empiri och att utsätta teorier för kritisk granskning att göra. Miljöpartiet vet jag ärligt talat inte vad jag har i den här frågan. De känns för oförutsägbara.

Vad är då problemet med att fokusera på driftsform, privat eller offentlig? Jag menar att den är medborgarfrånvänd, och detta på området där väljarna möter politiken de röstat fram. Ett för fundamentalistiskt (åt vardera håll) synsätt gör att man förminskar sitt uppdrag som politiker som företrädare för de som röstat på en och blir för mycket av högläsare ur partiprogram. Både höger och vänster har exempel på när både marknader och när det offentliga misslyckats, och när respektive favoritlösning fungerat bra.

Istället borde diskussionen handla om det här: Hur kan vi organisera vår välfärd så att de kommer alla till del på lika villkor, så att de lyder under demokratins makt, så att våra skattepengar används på ett bra och effektivt sätt, så att man förvaltar det demokratiska uppdraget (meddelarfrihet osv) och så att man inte begår rovdrift på de som arbetar inom välfärden.

I svaret finns nog säkert både privata och offentliga lösningar, men också personalkooperativ och brukarkooperativ. Det är en för viktig diskussion för att vi ska fastna i testuggande.