Lite om mig och Big Sol

Jag är i Strängnäs nu. Har spenderat tiden sedan jag vaknade igen (nattåg kräver extrasömn) med att jaga folk på Lindesbergs kommun i jakt på att kolla om lite bra rykten stämmer, äta frukost, briefa mina föräldrar om senaste trippen och leta efter bilder på mig och Big Sol. Hittade inga, men Erika Hallhagen, den gamla Finezinedisserskan, skrev så här om mig.

SVENSKA DAGBLADET, Erika Hallhagen
Solomon Burke, en jukebox fylld av sköna soulhits
Det hade kunnat gå hur som helst. Inte för att underskatta den jämtska publiken, men det är en sak att se Dizzee Rascal spela på Debaser, en annan att se honom på en stor festivalscen samma kväll som Magnus Uggla dragit fullt hus. Men när kungen av grime tillsammans med sin sidekick Foxy (jag tror att han heter så, för det kan väl inte vara Fonzie?) kommer in på scenen är Badhusparken full med folk.
Bara att höra hiphop framförd på brittisk engelska gör att musiken känns smartare, inte så mycket att man har överseende med den Hustler-tröja Londonbon knallade runt i efter spelningen, men ändå. Där nya skivan Showtime, trots hajpen, är en rätt monoton historia, blommar musiken live.
"I want you to get more involved" säger Dizzee, och triggar igång dem som inte redan studsar. Annars är det där med triggandet mest sidekickens uppgift. En fascinerande roll det där, att vara sidekick. De tre grundkriterierna är att man måste vara lite kortare, lite tjockare och lite fulare än stjärnan. Är man det kan man få ha likadan tröja som huvudakten och till och med slå till med gimmicken frottéhandduk på axeln.

Mäktigast under kvällen är Stand up tall, i hård konkurrens med snällare Hype talk. Och när man står där i julinatten kan man inte låta bli att återigen kasta en snäll tanke till de festivalarrangörer som samtidigt som de slår till med Greaseshow med hela släkten Wahlgren också bjuder på Dizzee Rascal, Johnossi, Hello Saferide. Och: Solomon Burke. Den gamle soulfarbrorn spelar som sista artist på festivalens största scen. Det tar tre låtar av hissmusik innan han dyker upp på scenen. Och under den tiden hinner de rykten som redan florerar växa sig ännu större. Han väger 270 kilo, eller var det 276? Bor i ett handikappanpassat hotellrum med specialbyggd toa, krävde att åka Volvo S 80 eller Merca från flyget och inför spelningen på Yran har en lokal scenograf skapat en gigantisk tron.
Jag ser Jabba the Hutt framför mig, min syster ser Skräphögen i Fragglarna, men när Solomon Burke väl dyker upp, inrullad i rullstol bakom ett stort skynke och antagligen vinschad upp i sin tron, är det snarare som Santa Claws i Nightmare before Christmas, i gigantisk pälsbrämad röd mantel.

Associationerna känns inte helt ologiska, trots Burkes enorma röst och hans fantastiska band känns konserten framförallt som en bisarr performance. Det innebär inte att det är dåligt, men en man som behöver sju personers hjälp för att komma in på scenen, som sitter där och pekar med hela handen, medan hans körande son assisterar honom i allt från svettbaddande till utkastande av rosor och glittriga halsband i publiken, hör liksom inte till vardagen.
Burke Sr uppmanar publiken att klättra framför kravallstaketet och hans kungamyndiga stämma får vakterna att släppa på sina säkerhetsregler. Han älskar oss så mycket säger han, vill bjuda oss på något alldeles extra. Han uppmanar dem längst fram att klättra upp på scenen och dansa med honom, alltså inte med - utan bredvid, han sitter där han sitter. Folk kramar honom, delar mick med honom, sitter på tronens armstöd när han sjunger en bön för de närvarande. Där dansar de: småtjejerna, killen med Melody club-frippa, snubben med rastahår och luften är så tjock av kärlek att det inte går att sluta garva. Som en gigantisk soul-jukebox framför Burke och hans sköna sköna band (basistens bas är större än livet självt) den ena "best of"-låten efter den andra. Allt från Louis Armstrongs What a wonderful world och Creedences Proud Mary (!) till fantastiska Don"t give up on me från hyllade skivan med samma namn.
Sedan snurrar hans tomtenissar på tronen, det svarta skynket hålls upp igen, och Santa rullas av scenen. De som baxar ut honom hoppas inte på extranummer.

ERIKA HALLHAGEN , Nöjeschef Publicerad 2005 07 31