Andy Grave

När jag var lite yngre spelade jag i punkband. Jag var pinnsmal, långhårig och inte sällan utan lite kajal under ögonen.Vi prioriterade enkelhet, tvåtakt och arga texter på svenska framför allt annat. Mitt eget band hette Monsterbästarna, men jag spelade också i fantasifullt namngivna band som Sälen flyger och Space hog in orbit. De knäppa namnen tillhörde liksom diskursen. Man tog avstånd från standardnamnen och skapade en egen värld där namnförebilderna hette saker som Köttgrottorna, Coca Carola och Gymnastiken. Vem vet, det kanske är därifrån jag fått ett utvecklat sinne för språkhumor?

Det finns lite, men inte mycket sparat från den tiden, en inspelad livekonsert på vhs och en studioinspelad kasettdemo.

Framemot slutet av den perioden spelade jag gitarr ett band som sticker ut från den mängden. Influenser från The Cramps (som lät som om Elvis skulle vara uppvuxen på ett mentalsjukhus tittandes på skräckfilm) och Jesus & Mary chain (som lät som om man körde de finaste soullåtarna spelade genom en dammsugare och krossade med glas). Vi hette Graveburries och spelade ute en hel del. Texterna hade vi stora diskussioner kring. I genren ingår det en god portion kvinnoförakt i texterna, och vi var verkligen inget undantag. Till på köpet hade vi värvat till oss en basist som spelade i nittiotalets hårdföra feministiska rockband Candysuck. Marit Bergman sjöng i det bandet, och man hade en smärre hit med låten Kill you boyfriend. Det bäddade för konflikter, så efter ett drygt halvår gick vi skilda vägar.

Tydligen har den andra gitarristen i bandet lagt upp tre låtar för lyssning på internet. Jag tycker absolut att du ska lyssna! Lite väl vasst ljud tycker jag idag, men när det var färskt lät det precis som vi ville låta. Lyssna själv!