Valrörelse

Det är ju så konstigt. Jag är trött på valrörelsen, redan 11 dagar innan valet. Jag hade väldigt höga förväntningar på den här sensommaren. Ända sen badtunnemötet i Västerbotten trodde jag att den här tiden skulle bli hyperintressant. En samlad opposition mot ett peppat regeringsunderlag borde ju ha bäddat för en valrörelse som ställde ideologier och framtidsvisioner mot varandra. Men jag hade fel, den är ack så tråkig.

Inledningen av spurten kom mest att handla om regeringsfrågan. Att högern hade samlat sig och att vänstern inte gjort det, eller gick till val på skilda program och låter valurnan bestämma hur regeringen ska bildas är ganska tråkiga debattämnen. Speciellt eftersom man inte laddat debatten med någre större mått av ideologi. Det har bara varit allians mot samarbete, inte visioner mot visioner. Debatten har tagits åt det brittiska eller kanske amerikanska hållet. Sju alternativ har bytts mot två eller tre-fyra. Det kan bädda för spännande politiska debatter, men inte i det här riksdagsvalet. Det är inte sak, inte vision utan statsminister som står i centrum.

Nu har ju folkpartiets dubbla schabbel överskuggat allt annat i tre dar. Tråkigt, och det blir väl snart tråkigt och annat kan kommenteras. Alla kort på bordet nu folkpartiet, så vi kan gå vidare och debattera väsentligheter istället. Det är ni som satt er i klistret, och det är ert ansvar att debatten går vidare.

Media har inte heller underlättat mångfalden. Man har koncentrerat sig på den enkla, konfliktladdade journalistiken och ställt Persson mot Reinfeldt. Med tanke på hur läget låg borde man ha haft fler partiledardebatter, fler dueller och kanske en debatt inom varje regeringsalternativ. Det hade klargjort mycket.