It´s all coming back to me

När jag började högstadiet var det dags att stöpa om mig. Vuxenlivet stod ju för dörren och jag hade hört rykten om att korridorerna på Åkersskolan var så hårda att stackars utsocknes fick löpa gatlopp, minst, bland grovsnusande bruksortsbor. Nått radikalt var tvunget att göras för att överleva.

När jag väl började så var miljön hård, och jag hamnade lite på sidan av massan. Jag trivdes väldigt dåligt och började odla mitt utanförskap genom att sluta spela fotboll, spara ut till långt hår och skaffa ett par blåsvarta stålhättade kängor – och börja lyssna på punk. Det var väldigt givet när jag ser tillbaka på den tiden.

En av få ljuspunkter i skolan var en väldigt bra och inspirerande samhällslärare som, roligt nog, hette Anders Borg. Min Anders var dock sosse och tunnhårig. Han satte mig på den politiska banan genom att hålla högt i tak och hjälpa till att vässa argument i debatten. Vill minnas att jag gjorde ett väldigt ambitiöst arbete om Lenin efter att ha varit valförrättare i skolvalet där det näst största partiet blev Sverigedemokraterna, och det tredje största hette billigare-öl-partiet. Men jag tror att vi förklarade det sistnämnda partiets röster för ogiltiga.

Utanförskap, politik och ett behov av en tuff front blev min tillvaro. Punken blev min identitet och jag drog ihop ett band efter att ha frågat ungefär varenda tänkbar person på skolan. En basist hittade jag snabbt hos en kompis som led av samma vantrivsel som jag, därefter blev det svårt. Jag ville helst spela trummor men fick ge mig på den punkten eftersom vi hittade en kille som vägrade spela annat än trummor. Jag blev därför gitarrist och – i brist på bättre alternativ – sångare. En vinröd kramergitarr med taffligt reparerad hals och humbucker i stallposition (hej, ge mig den billigaste elgitarr du har, sa jag i musikaffären, betalade och gick ut) införskaffades och vi började i studiecirkel för att lära oss spela punk.

Men först skulle vi såklart ha ett bandnamn. Många namn kastades fram och skrevs ner innan vi bestämde oss för att kalla oss för Monsterbästarna. Att heta något knasigt och dubbeltydigt tillhörde diskursen så vi var rätt nöjda med det namnet. Då hade vi förkastat andra bra namn som Thåströms Thåsvett och Flying picks (efter soulgruppen the Flying pickets, vi skulle spela skitfort och ville illustrera det genom att heta just flygande plektrum). Replokalen var extremt oändamålsenlig, lågt i tak, stenväggar och ingen ventilation. Det måste ha varit ett enda stort otajt rundgångsoväsen. Men roligt hade vi. Spelade covers av Charta 77 (slav idag) och Strebers (Betongbarn) innan vi började skriva egna låtar.

Äntligen hade jag en plats i tillvaron, det var vi mot alla-jävla-andra. Men att endast att ha tillgång till replokalen tisdagar och fredagar räckte inte. Jag ville ju vara punk på heltid, så innan nån hade fattat hur det gick till så började jag och basisten göra ett eget fanzin vi kallade Godzilla, sända närradio under programnamnet Gasol där vi bland annat höll initierade diskussioner om skillnader i bassolon mellan svenska och amerikanska punkgrupper dit vi bjöd in en jazzskolad organist (som idag spelar med Moneybrother, ett litet rockfrö kanske vi sådde trots allt). Ett gravt ignorerande av målgruppsanpassning med andra ord. Det var vi som sände på våra villkor och ville man hänga med så var det bara att gilla läget och komma upp i tempo.

En gång öppnade vi telefonslussen och blev så till oss när det faktiskt ringde att vi lyckades att strunta i skivönskningen och förolämpa den stackars lyssnaren. Där nånstans tog dygnets timmar slut. Jag kunde komma hem från skolan kl 17.15, slänga i mig mat, hämta gitarren eller skivhögen och ta vändande buss 17.40 igen. Det gick inga fler bussar sen, så det gällde att vara på tå hela tiden. Efter repet eller sändningen skickade man ut tidningsbeställningar eller skrev material innan vi stod och kopierade tidningar fram till småtimmarna. Jag brukar försöka påminna mig om den tiden och kärleken till uppgiften när det blir tight i planeringen annars.