Som man é

Tankarna kring det här inlägget fick fart på minnena, så jag parallellskrev min punkhistoria som du kan läsa i tidigare inlägg.

Det första albumsläppet jag på riktigt såg fram emot var Dia Psalmas platta ”Gryningstid”. Jag hade varit på två tidiga spelningar, inkl releasespelningen för deras första EP ”Hon får” och peppet visste inga gränser. Tvingade pappa att gå in polisklädd i den alternativa skivbutiken i Eskilstuna och köpa ett ex på släppdag. Jag vill minnas att det krävde en del övertalning.

Jag lyssnade på plattan dag ut och dag in och varje gång jag såg någon medlem i stan blev stora dagar. När sen basisten påtänd, full och ful en midsommarnatt kraschade bilen in i min farbrors griskultinghage blev det en stor lojalitetskonflikt i livet, som jag minns att punkjaget vann. Nu ska det här inte också bli ett nostalgiinlägg så jag byter spår.

I veckan släppte de en singel som försmak till kommande platta. Låten heter ”Som man är” och är, mot alla misstankar, hyggligt bra. De har skalat bort de hårdrockiga tendenserna och de folkmusikaliska slingorna och satsat på indierocktaggiga gitarrer och allsångsrefräng. I övrigt är bandet intakt, medlemsmässigt och den fantastiskt dåliga höjden på textförfattandet. Visserligen ligger identitetspolitik i tiden, men det är gymnasiepekoral med ”Som man e´ får man va¨. Eller så är det målgruppsanpassning. Intressant är dock att bandet har ett nytt perspektiv, där man hela tiden haft ett förövar- eller offerperspektiv på samhällskritiken hittar man nu för första gången spår av systemkritik.

Jag ser fram emot plattan, som ska släppas i höst och håller alla spår liknande klass blir det den första nysläppta punkskiva jag köper på väldigt många år.