Torsdag

Om några år, när en av mina vänner fyllt 28 och blivit vis på ett sätt som vanliga åttiotalister inte kan föreställa sig, kommer hon vakna en dag, utvilad och lugn i kroppen. Solen lyser in genom fönstret och hon kommer på sig själv med att tänka "Livet är ju rätt fint ändå". Sen städar hon hela lägenheten, oavbrutet nynnande på en Whitestripeslåt, säljer alla sina skivor och filmer och med hjälp av alla tusenlappar köper hon en liten villa på cykelavstånd från stan. Där blir hon genast kompis med grannarna, som även de visar sig ha en nostalgisk syn på tider som flytt. Spelkvällar och tebjudningar blir vardag och huset fylls av varma själar som bara vill njuta av livet. I bakgrunden går Bo Kaspers Orkesters "Det smartaste jag gjort". Hon börjar intressera sig för växter, eftersom växter faktiskt också är något vackert, något levande. Hans trädgård blir prisbelönt i juninumret av "Min trädgård" och hon börjar resa landet runt och föreläsa om hur plantorna tog henne ur krisen. "Den där dagen då jag insåg hur jag saknade min barndoms eklöv, det var den dagen jag på allvar blev människa igen" säger hon och publikmassorna applåderar instämmande. Småstadshjälten, som köpte tillbaka sin själ från naturen, blir en galjonsfigur för en ny livsluströrelse som sveper in över landet under tidigt 2010-tal, och hon kommer att leva gott på föreläsande, böcker och sång de resterande femtiotalet år av livet.


Andreas däremot. Han gick ner sig och trillade igenom det välfärdsnät han studerat i fem år av sitt liv eftersom han inte skrev sin hemtenta utan bloggade istället.