Universitetsstudier har sina sidor. En av dessa sidor är att man lever i en parallellverklighet. Eller kanske inte, men väl ett liv inte alltid som helt assimilerad.
Man har en lön som är avservärt mycket lägre än resten av landet har, en lön som inte bara ska täcka mat, hyra och kläder utan även kurslitteratur. Inte helt enkelt. Samtidigt så har man rabatter. 10 % på kläder här, studentpriser på böcker där och så är man seatfiller på tåg, buss och flyg. Ganska avsevärda rabatter där, om man som jag är över 26. Ett rätt ineffektivt sätt att organisera samhället. Bättre vore högre inkomster och samma priser som resten av omvärlden. Visserligen vore det väldigt dyrt för mig att resa, men jag är övertygad om att man kan lösa det problemet med fler sista-minutenbiljetter.
Samma är med tiden. Helt annorlunda. Jag vaknar gärna strax före kl 09 och börjar dagen med text-tv och morgonnyheterna. Och jag kan ibland ta ledigt ett par dagar i början av en kurs och bara göra ingenting. Samtidigt som jag får plugga betydligt mer än 8 h i slutet av kurser. Känt problem. Glammigt och glåmigt på samma gång.
Den här veckan har det inte gått så bra med studentdygnsrytmen. Inte för att jag har haft morgonseminarier eller varit tvungen att stiga upp i grisottan för att ta mig till Stockholm. Utan varje morgon mellan sju och strax före åtta har jag blivit väckt. Det har varit bussgods som meddelat att jag har fått paket, styrelsevänner som vill meddela sig om sitt liv via sms och imorse ringde en en myndighet ang. kompletterande intervjuer till min uppsats. Just det. Kl åtta. Imorrn har jag morgonseminarium om nationalekonomiska utvärderingar (det du Therese). Törs jag chansa på att inte ställa klockan och förlita mig på att någon hör av sig?
