Pierre Leocornhaus

När jag går på Bryssels gator känner jag mig ibland som i det här klippet:

Femrätters

Therese var här över helgen. Den här gången fick hon se staden från sin bästa höstvarma sida. Det enda vi egentligen hade planerat var att äta en femrätters, på fem olika ställen, och det skulle vara en förrätt och fyra efterrätter. Knäppt värre, men ett bra sätt att testa några olika ställen för framtida bruk. Det här är resultatet, inkl betyg:

Förrätt:
Nordzee/Mer du Nord. Ett väldigt populärt hål i väggen som serverar små skaldjursrätter, i trendiga S:t Catherineområdet.

Andreas: Råa musslor (12 st), med senapsdressing och vitpeppar.
Therese: Räkkroketter. En potatis/ostskapelse med räkor.

Andreas: Maten: 2/5. Inte alls vad jag trodde jag beställt. Jag ville ha grillade pilgrimsmusslor. Trots det, de första gick ner utan problem, lite slemmigt och ganska kul att äta. Men efter en fyra-fem stycken tappade jag sugen helt och fick ösa på med senapsdressing. Lämnade trots det fyra oätna. Stället: 5/5. Hit ska jag gå många gånger för en minilunch, och då inte vara så sturig, och faktiskt fråga om menyn på engelska.

Therese: 4,5/5 Ett roligt ställe med mycket puls utan att vara stressigt. Trots att jag inte gillar fisk var dessa skumma fiskkroketter något av det godaste jag ätit på länge.

Efterrätt 1

Traditionell belgisk våffla, köpt ur ett hål i väggen i de turistigaste av Bryssels kvarter, 50 meter från Mannekin Pis.

Andreas: Banan och choklad

Therese: Jordgubb och choklad

Andreas: 3/5. God, men lite tråkig chokladsås. På plussidan så var våfflan helt nygräddad, värt ett helt extrapoäng. Annars var det en standardvåffla. Minus för dåligt anpassade ätredskap, en pytteliten gaffel och måttanpassad tallrik gjorde ätandet till mer av ett projekt än vad det borde vara. Inga sittplatser heller, så med fara för vårt eget liv satte vi oss längs vägen. Tonårstrotsigt!

Therese: 3/5. Tyvärr lite av en besvikelse då jag räknade med att en belgisk våffla i Belgien skulle vara godare än en belgisk våffla i Sverige. Men den såg väldigt god ut och var rolig om än komplicerad att äta. Minus också för dåliga sittplatser.

Efterrätt 2 Hotel Metropole Café

Egentligen skulle vi ha ätit tre sorters chokladpudding på exklusiva Restaurang Belga Queen, men eftersom "de hade fullt ikväll" fick vi planera om. Gick till pråliga Hotel Metropoles café istället. De hade dock bara tårtbitar som såg tråkiga ut, så vi nöjde oss med var sin varm dryck och jugendmiljön.

Andreas: Cappucino

Therese: Varm choklad

Andreas: 1/5. Vilket lur. Tredjesorterings automatkaffe. Platt och plåtigt. Bra service och trevlig miljö ger det enda poänget.

Therese: 3,5/5 Chokladen var kanske inte jättespeciell även om den var ovanligt chokladig. Men miljön var härlig. Ett ställe där man fick känna sig lite viktig. Minus för stimmigheten bara.

Efterrätt 3 Cafe Falstaff

Chokladmousse, för oss båda. Café Falstaff, ett riktigt jugendställe.

Andreas 3/5. Mest för miljöns skull. Tungt gjutjärn, guld, speglar, murriga färger. Älskar det. Spelade dessutom franska chansoner. Kände mig som i en film. Minus dock för oskicket att hålla sig med toalettant. Modernismen har inte riktigt fått grepp om servicesektorn här. Chokladmoussen var för lite choklad och för mycket grädde. Och grädden var för lite grädde och för mycket socker. Tänker gå hit igen, men då äta något annat!

Therese: 4/5. Kvällen höjdare bland efterrätterna. En underbar mousse med lagom mycket sötma och grädde. Jag gillar inte ens chokladmousse men denna var supergod. Upplevelsen gjordes extra trevlig med den härliga miljön, en tidsresa. Ett ställe där man kunde stannat ännu längre.

Efterätt 4. Kafeneio

Grekisk restaurant på rue Stevin, nedsidan om Berlaymont.

Andreas: Grekisk yoghurt med inlagda körsbär.

Therese: Grekisk yoghyurt med valnöt och honung:

Andreas: 2/5 Fy fan. Jag mådde dåligt av all dålig mat jag ätit under dagen. Tänkte att en tallrik grekisk yoghurt kunde hjälpa till. En skål liksom, perfekt för att lugna ner magen och faktiskt få i sig något nyttigt. Istället fick jag fyra bollar väldigt väl avrunnen yoghurt, medinlagda körsbär. Jag gillar inte inlagda körsbär heller. Måste sluta chansa när jag beställer. Fick i mig en yoghurtboll innan jag kastade in handduken. Dessutom spelade de synnerligen dålig musik, på alldeles för hög volym. Säkert gott, men jag var inte alls på humör.

Therese: 3/5 Min egen yoghurt var sådär, Andreas betyldigt bättre då jag älskar inlagda körsbär. Själva yoghurten var också riktigt krämig och god. Minus för dålig musik och rökig miljö men plus för att miljön kändes lite stammisaktig och därför kändes som ett bra ställe att avsluta på.

Helheten:

Andreas: 5/5. Bra, men gärna en bättre lunch än en kanna the och en scone som grund. Kanske slänga in en frukt också, eller en ostbricka om man ska köra samma upplägg. Och ett joggingpass.

Therese: 5/5.Må vara en galen idé men det var verkligen ett jätteroligt sätt att få testa många olika ställen och olika smaker. Kräver ganska lång tid dock om man ska orkar med det och man får räkna med ett sockerrus. Kanske ska man köra fyra förrätter och en efterrätt nästa gång, för det blir väl en nästa gång

Det är tidens tempo

Jag måste få upp mitt bloggtempo lite. Nu när jag har tid menar jag, ingen grupp eller annat som håller mig borta från datorn. Därför har jag idag börjat skriva på min nya blogg som ska ligga på www.nbv.se. Skrev en vad någon kallat, typiskt Andreask text. Började nysta i en tråd, gled över i ett annat nystan och och knöt ihop det hjälpligt på slutet. Tyvärr har jag inte blivit utrustad med lösenord till CMSet, så jag får vänta tills någon annan lägger upp det.

Bloggtempo var det som sagt, har skrivit några inlägg jag inte publicerat. Skulle kunna parafrasera Lundell och sturigt mena att även en icke publicerad blogg är en blogg, men det tror jag att jag undviker. Istället reflekterar jag stilla över dagens upptäckt:

Jag är en sällskapsdrickare av kaffe. Faktum är att jag är en sällskapskonsument. Att äta själv är så vansinnigt tråkigt att jag emellanåt hellre går hungrig än att laga något ätbart. Därför blir det numera glest mellan kopparna, och det märks. Detoxad och jungfrulig smällde jag i mig två baljor idag när andan föll på. Skulle jag inte gjort. Blev fruktansvärt speedad, sådär som jag förut bara blivit på långa tågresor där jag haft gratis kaffe. Fick anstränga mig för att hålla mig i styr, men när jag väl gjort det gick det i en rasande fart. Mail skrevs, skrivbord rensades och några skrivuppgifter blev klara. De som hade oturen att prata med mig i telefon hoppades jag hängde med i svängarna.

Gini/Geni?

Fantasinyheter är ibland den roligaste som finns på nätet. Inte idag dock. DN:s Magdalena Ribbing svarar insiktsfullt om klassbegreppet på frågan om man måste ha mycket pengar för att vara överklass. Saxar två favoriter.

Det oftast obehagliga begreppet "överklass" är svårt eller omöjligt att definiera. Förr, och det var länge sedan, fanns tydliga gränser mellan privilegierade personer och de som inte hade fått samma fördelar.

och

Men visst vore det bra att slippa dessa klassbegrepp. De saknar rimlig betydelse. Många som kommer från ett hem utan överflöd kan uppföra sig avsevärt bättre än många som fötts med den inte längre betydelsefulla silverskeden i munnen.

Skarpt förslag

Jag gör annnat än att blogga nuförtiden. Igår till exempel, var på seminarium i Europaparlamentet. Alkoholindustrin ordnade och lät forskarna på deras lönelista presentera hur man borde ordna alkoholpolitiken. Föga förvånande gillade man inte åtgärder som minskar skadorna utan hade andra förslag. Att man ska ta bort glasflaskor och "vanliga glas" på krogar och ersätta dem med säkerhetsglas, till exempel. För när folk börjar puckla på varandra på fyllan (för de gör de ju, där är verkligheten helt överens med industrin) så blir skadorna mycket lindrigare. Frigör resurser från sjukvården som slipper plocka glaskross ur ansikten. Win-win.



Det ryckte lite i frågeställararmen då. Industrin vill att man ska ha mål som går att uppnå, och välja åtgärder i enlighet med det. "Responsible drinking" är ledmotivet, och åtgärder skall enbart riktas till högriskgrupper. Att den stora massan står för de stora skadorna vet de lika säkert som de inte vill låtsas vid det. Frågan jag filade på är om industrin accepterar att folk blir fulla och börjar slåss och man därmed bör använda sig av andra typer av glas kan tänka sig att man sätter på sig skumgummidräkt och hjälm på krogen.

Blast from the past V

Jag sprang över det här kortet på Finezine.se. Minns inte riktigt i vilket sammanhang det är taget, men det är från när jag bodde i Östersund. Enligt uppgift är det från någon typ av utflykt till Aspås. Kan ha varit i samband med en hästtävling. Kan också vara i samband med något annat.

Tidigare:

I II III IV

Flight of the Conchords

Flight of the Conchords, HBO-serien om bandet som sätter etiketten "Formerly New Zealand's fourth most popular guitar-based digi-bongo acapella-rap-funk-comedy folk duo" på sig själv är det bästa jag sett i genren sen jag öppnade fönstret för att få luft första gången The Office gick på tv. Se själv:

På budskapsbanan

Det är rätt märkligt att vara i Bryssel emellanåt. Min, visserligen begränsade, erfarenhet säger att belgarna gillar att klä ut sig, föra oväsen och gå i led. När jag hade styrelsemöte här nere genomled vi en nätt fyratimmarsparad som passerade utanför fönstret, med tutor, trumpeter, trummot och timbaler. Nyss när vi skulle äta lite musslor hade man klätt ut sig till vadderade pepparkaksgubbar och delade ut apelsiner. Budskap och historisk koppling osäker. Måste skaffa mig en bok eller nått om ämnet, för så här okunnig får jag inte fortsätta vara

Sida vid sida, tillsammans hjälps dom åt

Kadri tipsade mig precis om vad som händer i det alkoholpolitiska Estland. Där har premiärministern sett till att staten ställer sig bakom ett lågprisöl för att, så vitt jag förstått det, öka den nationella självkänslan och öka medvetenheten om konstitutionen. Det har blivit en framgång så till den milda grad att han nu kommer att göra en bredare satsning. Nu knyter han till sig alkoholindustrin brett och tillsammans kommer man att ta fram en alkoholsort per nationell helgdag.


Riktiga ester gör inte uppror, de dricker billig öl. Och läser konstitutionen.

Det är alkoholpolitik nuveao.

Parlez vouz parlaplypolitik?

Sverige har vi ett arv från den moderna politiska historiens korporativism. Lite översiktligt går det ut på att Staten förhandlade med varje politikområdes paraplyorganisation när de ska bestämma saker. Ville regeringen ha hårdare avgaskrav på bilarna pratade man med företrädare för bilindustrin, från miljösidan och från bensinföretagen och kollektivtrafiken samt berörda fackliga organisationer. Paraplyorganisationerna blev tunga remissinstanser.

Tanken var att medborgare, och företag, gick samman och formulerade sina krav genom organisationer, som i sin tur poolade sina intressen och påverkade politiken. Åsikterna går isär om det där var ett bra system eller inte. Förespråkarna menar att det var ett utmärkt sätt att aggregera medborgarnas åsikter medan motståndarna brukar säga att det blev ett elitprojekt där beslutsfattandet skedde om inte i bastun, så alla fall i slutna rum. Det finns fortfarande stora inslag av detta, den svenska arbetsmarknadspolitiken sköts ju till största del av facken och arbetsgivarorganisationerna och i många landsting betalas bidragen till nykterhetsorganisationerna ut först till länsorganisationerna och sen vidare till respektive medlemsorganisations distriktsorganisation (puh). Men mycket har vi lämnat. IOGT-NTO till exempel, de agerar ju mot regeringen direkt, och inte via Sveriges landsråd i alkohol- och narkotikafrågor, SLAN.

Dessutom finns det bara en paraplyfabrik kvar i landet, Dalarnas paraplyfabrik. Kanske en tanke, möjligen inte. Men orsakssambandet är nog att hitta någon annanstans.

I EU är dock inslaget av korporativism dock fortsatt stort. Här poolar vi våra intressen med andra. Greenpeace, WWF och åtta andra stora miljöorganisationer gör det genom paraplyet Green 10. IOGT-NTO gör det brett tillsammans med andra organisationer som vill arbeta för en bättre alkoholpolitik i unionen, vare sig man är nykterister eller inte, genom Eurocare.

Förmodligen skulle en pluralistisk politik, där man lyssnar till alla organisationer, bli helt ohållbart opraktisk. Jag är dock en annan teori på spåret. Paraplyteorin.

Man kan nämligen inte alltid vara säker på vädret i den här stan. Om det inte regnar nu så regnar det snart. Folk har därför alltid med sig ett paraply i handen, just in case. Om man tror att orden har betydelse för hur vi agerar. (alltså bokstavskombinsationen "p-a-r-a-p-l-y" och inte "mitt gula paraply/green 10" eller dess sammanhang med andra objekt/organisationer.

Åter till det begripliga av teorin då. Eftersom "umbrella" finns långt framme i politikers och tjänstemäns huvuden, så blir det svårt med något annat politiskt system. Och så länge inte Cecilia Malmström sparkar liv i sin oneseatkampanj och ser till att flytta alla EU:s instititioner till en medelhavsstrand får vi därmed gilla läget.


Så roligt kan man ha det på egen hand på väg hem från en fransklektion, genom ett regnigt Bryssel. Utan paraply.

Sjuk igen

Jag blir jättesällan sjuk. Och när jag väl blir det blir jag inte så sjuk, eller ens långvarigt. Men sen en vecka tillbaka har jag gått två rejäla feberanfall. Först på resan ner och igår kväll. Jag som har jobb att göra. Nästa vecka kommer min första besöksgrupp, och veckan därpå ytterligare en. Nu sitter jag här och jobbar i makligt tempo i väntan på att paracetamolen ska börja verka och febern ska gå ner. Tråkigt.

Första Brysselrapporten

Två dagar i Bryssel. Mycket lyckade sådana, trots att jag var sängliggandes med feber hela dagen igår. En av besöksgrupperna som kommer i höst hade önskat att få träffa Margot Wallström, eller någon i hennes kansli, och prata om folkbildningen som bro mellan folk och folkvalda. Helt i linje med hennes Plan D. Under lång tid hade det dragits i kontakter och mailats för att komma i kontakt med henne. Utan resultat, mycket tack vare alla sommarsemestrar. Men helt plötsligt stod hon bakom mig och Jeanette i säkerhetskontrollen på Bromma. Jeanette gaskade upp sig, jag mobiliserade varenda feberfri cell i kroppen och vi gick fram och presenterade oss och vårt ärende.

Javisst tyckte hon att det var en bra idé, men tyvärr var hon på tjänsteresa då men hon skulle ordna fram någon ur hennes stab som kunde möta gruppen. Kontaktinformation utbyttes och vi tackade för oss.

Idag fick vi ett mail från hennes kansli om att vi var hemskt välkomna med gruppen. Avsatte också några timmar åt att besöka parlamentet och dela ut seminarieinbjudningar samt bli introducerad till parlamentarikernas assistenter. Även här hade vi tidsgeografisk tur. Träffade sju parlamentariker eller försteassistenter från nästan alla partier. Febern är också försvunnen. Fortsätter det såhär så...

Nejdå

Att kolla vilka sökord som lett till att folk har hamnat här på bloggen är är ett nöje som kan få kinderna att blossa. Mycket konstigt har jag läst, men till den person som letade efter detta hoppas jag kom på bättre tankar.

Retro, hopp, kärlek

Jag tycker ju inte att jag är särskilt nostalgiskt lagd av mig. Har inga problem med att göra mig av med gamla skivor och böcker som betytt mycket. Gamla foton har jag ingen lust att titta på. Det är ju roligare med det som ska hända än det som hänt. Men jag tror att jag har anledning att revidera den uppfattningen nu. Rensade just förrådet på gammalt skräp att slänga. Letade samtidigt efter en mapp med ett tidningsklipp där jag och Margot Wallström hänger utanför en gammal punkrepis. Det kortet skulle bli en bra bloggpost. Från musikföreningen 35:an till Bryssel. Vi har ju båda gjort resan, menar jag. Istället hittade jag en mapp med gamla sparade kort, kärleksbrev och annat minnesvärt. Jag hittade adresslappen som Anna gav mig den där helgen i juni 96. Hade jag inte träffat henne hade jag gjort något helt annat idag. Hittade brev från preskriberade förhållanden - jag har tydligen haft klokheten att spara de ömma och de, eh, inte så ömma och hittade ett tidningsklipp med en väldigt god gammal väns första barn.

Nu sitter jag här, fuktig i ögonen, och bläddrar i papprena och läser lite på måfå. Så här komprimerat i ett begynnande flyttkaos verkar det som dåtiden är bättre än samtiden, möjligen sämre klädd.

Allt ska bort

Det är inte lång tid kvar i Småland. Om två veckor går flyttlasset till magasinering i Strängnäs. Frys- och torrvaror är ju dumt att spara på i onödan, så jag har inlett en operation skåpresning. Just nu står en sparrissoppa och kokar på spisen, och ett par limpor muslibröd står och jäser i fönstret. Blir gott det! Nästa manöver blir nog en McGyverpyttipanna, eller möjligen en gryta. Frysen är full av svårmatchade smaker.