Hemma

Nu är jag hemma igen. Eller nu och nu. Kom igår vid tiotiden. Mycket skönt. Firade med en getmesepralin och en dusch. Sen pratade jag i telefon och förbannade att jag inte hade någon mat hemma. Har inte handlat mat än heller. Men jag har raidat frysen och hittat en hel del nyttigt.

Borde egentligen skriva något stort och bra om arbetsveckan, men jag orkar inte. Det var en hel del att gå igenom. Ingen semester direkt. Jag är dock mycket nöjd med mina utskott. Både arbetsuppgifterna och de andra personerna som sitter i utskotten är verkligen skräddarsydda. Hurra.

Idag då? Jag har mest lallat. Hängde med Emelie till ÖB och köpte schampoo och sånt. Har skrivit lite reklam om utskotten och bestämt marknadsföringsstratergi. Betydligt enklare än det låter. Har läst vidade i slakthus fem av Kurt Vonnegutt och letat efter info om min tilltänkta w800i finns att få tag i nånstans. Förgäves. Men ok. Jag orkar inte ta tag i det nu.

Tänkte glo tv och äta godis hela dagen. Mindes inte att det var så jobbigt.

Skvaller?

Skvaller på FS-veckan? Ni skämtar med mig aprillo? Det är fullt ös hela tiden. Teambuidling till midnatt. Alla diskussioner drar över tiden. Nu har vi iaf satt ner foten om ett utskottssystem, som vi är mycket nöjda med. Ligger efter några hårda pass rätt bra i tid.

Vi har hunnit med att rida och åka gocart också. Mycket trevligt. Och jag belv mycket överraskad av mig själv och mina skills i gocartkörning, fartorädlsa och tävlingsinstikt. Spännande. Kom fyra totalt i A-finalen, men hade tredje bästa tid totalt. Räknas iofs inte. Men det var mycket krockande. Både till fördel och nackdel för mig. Mest nackdel.

Dessutom har jag klämt på nya Ericssonen. Det blir en sån...

FS

Nu har vi möte om utskottsystemet.
Jag har snott Roberts dator och snabbloggar när folk stryker sig från utskott


Nu tar Tobias över och håller i ett papperspass. Den gamle kocken.

on the road again

jag är mr framkant. sitter i minibussen från göteborg till saxen med halva förbundsstyrelsen. och jag bloggar. tack Leo och hans telefon. roligt det här. tur att min kommande telefon har mailfunktion. då kommer jag säkert att blogga ännu mer. hurra.

Hurra

Ända sen mars har jag sett fram emot en strut Årekonfekt. Men jag har varit utan. Det är för dyrt att beställa och säljs inte i fjällösa Småland. Kanske bra det. Då hade jag nog inte längtat.

Jag köpte inte mindre än TVÅ strutar när jag var på yran. En sommarblandning och en getmese. Mums tyckte jag och skulle fira med dem för att treata mig själv innan Emmaboda.

Och så glömmer jag dem i kylskåpet i Strängnäs. Åh, så dumt. Grämde mig massor.

Men hurra för dem därhemma. När jag kom hem idag hade de skickat båda strutarna och skrivit ett sött kort. Funderar på att smaka någon i varje strut och ha dem att längta till på arbetsveckan.

Nu vill jag att Kickan ska ringa.

Hemma en snabbis

Sådärja.
Emmaboda är avklarat. Roddigt emellanåt. Väldigt många tröttsamma provokatörer och mycket fylla gjorde festivalen allt annat än lättarbetad. Men de som arbetade i tältet ska ha all uppskattning som går att ges. Så imponerande. Speciellt sista dagen. Vi var bara 10 pers kvar och det gick utan problem. Hedersknyfflar.

Men det var verkligne inte bara dåligt. Herregud. Alla glimrande människor som verkligen ville veta och ställde frågor och kom fram och pratade med oss var tonvis fler. Och de är de jag minns. Eller vill minnas iaf. 

Är bara hemam och mellanlandar. Har hunnit med att äta Pizza med Emil och segat lite i hans soffa. Underbart.

Kl 18 går tåget igen. Hugaligen. Tur att det inte är några byten, jag ska banne mig sova!

Emmaboda

Nu åker jag till Emmabodafestivalen. Ska bli roligt, men jag är lite trött och sliten fortfarande. Har jagat alldeles för mycket, utan att egentligen ha något att jaga för idag.

Märkligt att så många läser min blogg, men så få har något att kommentera om den.
Nåja, det har väl att göra med att jag så sällan har fel.

Såhär

Såhärva. Jag skrev ju något rätt oklart om min blogg igår. Jag tänkte utveckla det så att det blir (förhoppningsvis) lite tydligare

Jag har esbatikomplex. Bloggen handlar rätt mycket om vad jag gör och vad jag har på mig. Inte om vad jag tänker om omvärlden, och UNF för den delen. Men det senare kommer. FS-arbetet har inte börjat så hårt än.

Tänkte att jag skulle kompensera mig själv genom att kommentera Perssons Björkvikstal.
Jag gillade det. Det är så förlösande skönt att han börjar inse att den rigida normekonomipoltiken inte funkar idag. Ekonomin är bra, men inga jobb skapas. Då är det, som Lovisa brukade säga, smashboll för en rejält expansiv finanspolitik. Heja Keynes. Inflationen är låg, räntorna är låga, men som sagt, inte så mycket nya jobb. Bara att gasa. Satsa på vården, höj lönerna för underbetald vårdpersonal, öka de offentliga investeringarna. Få fart på hjulen.

Men han var lite mesig, Persson. Ville inte gärna spräcka utgiftstaket. Ville väl inte verka orealistisk. Men gör det! Det finns gott om utrymme för reformer.

Läste i DN imorse att Reinfeldt gnällde att att de snott deras idéer. Icke sa Nicke. De ville ha underbetalda meningslösa jobb för att se till att ha en rejäl underklass att stå på. Jag ryser. Det är enorm skillnad på beredskapsjobb och riktiga jobb med riktiga löner.

Sen är det ju roligt att Högern gnäller på Socialdemokraterna att de snott deras idé om att man ska öka antalet anställda i den genemsamma sektorn.

Sådär. Nu mår jag bättre. Skulle vilja skriva mer om det här. Men jag är väldigt trött. Brorsan väckte mig kl 5 imorse. Sov där för att komma tidigast möjligt hem till Växjö. Men det blev fel på planet, så nånstans över östgötaslätten fick vi vända och gå tillbaka till Arlanda. Lite läskigt, men inte någon fara. Dock tog det nästan två timmar till innan jag kom hem.

Gustaf ska ha dagens största eloge för att han väntade på mig på flygplatsen så jag slapp flygbussen hem.
Hurra Gustaf, Hurra! Hurra!

Växjö snart igen

Bokat hem mig igen. Gött det.
Imorrn flyger jag ner. Verkar vara stört omöjligt att få tag i sistaminutenbiljetter på tågen. Tur att jag har studentkort.

Nån som vill hämta mig kl 09:40?

Mattis

Mathias, informationssekreterare på UNF har en finfin hemsida där han bland annat länkar till mig. Förutom att stava fel på mitt efternamn (hint hint, nudge nudge) skriver han som presentationstext "Sekreterare i UNF:s förbundsstyrelse".

Jag fick känsla när jag läste det. Rätt rolig faktiskt. Tänkte typ att, shit. Roligt. Han har säkert mycket roligt att skriva om sitt uppdrag. Utan att fatta att det var jag. Så knäppt.

Men det är lite så faktiskt. Det är svårt att begripa att jag det är jag som är "Sekreterare i UNF:s förbundsstyrelse". Det blir så abstrakt och konstigt när jag tänker på det. Det ett uppdrag jag har, och som jag brinner för. Samtidigt har jag svårt att ha det som identitet. Förmidligen bra.

Äh. Jag orkar inte förklara mer nu. Jag är trött i hela kroppen. Förbannade resande. Jag vill sova i min säng och äta mitt godis och titta på min tv och prata i min telefon.

Imorrn är jag säkert piggare. Nu ska jag sova.

Solomon Burke har varit dagens soundtrack

Big Sol

Always keep a diamond in your mind.

Inköpslista:

En bra kalender
Jag måste köpa en bra kalender. Ända sen Tollare har jag klarat mig på minnet, föreläsningsschema och outlooksynkningen mot telefonen. Nu har jag insett att det inte funkar längre. Eller, det hade jag insett för länge sen, men nu belv det jobbigt påtagligt.

Jag trodde att det skulle bli 5-6 dagar ledigt mellan mormor och emmaboda. Det blir endast en dag att tvätta, ladda om och sunka. Inte bra. Jag måste få sunka. Sen blir det en dag mellan emmaboda och arbetsveckan, det visste jag. Men jag måste planera lite bättre. Ska slå till på en rejäl almanacka ASAP.

När jag kommer hem någon dag innan C-kursen börjar så har jag varit hemma i 6 dagar, sen kongressen började. Uppdelat på tre tillfällen. Visst har jag gjort alldeles för mycket roligt för att gnälla, men jag har liksom inte haft tid att ladda.

Lite om mig och Big Sol

Jag är i Strängnäs nu. Har spenderat tiden sedan jag vaknade igen (nattåg kräver extrasömn) med att jaga folk på Lindesbergs kommun i jakt på att kolla om lite bra rykten stämmer, äta frukost, briefa mina föräldrar om senaste trippen och leta efter bilder på mig och Big Sol. Hittade inga, men Erika Hallhagen, den gamla Finezinedisserskan, skrev så här om mig.

SVENSKA DAGBLADET, Erika Hallhagen
Solomon Burke, en jukebox fylld av sköna soulhits
Det hade kunnat gå hur som helst. Inte för att underskatta den jämtska publiken, men det är en sak att se Dizzee Rascal spela på Debaser, en annan att se honom på en stor festivalscen samma kväll som Magnus Uggla dragit fullt hus. Men när kungen av grime tillsammans med sin sidekick Foxy (jag tror att han heter så, för det kan väl inte vara Fonzie?) kommer in på scenen är Badhusparken full med folk.
Bara att höra hiphop framförd på brittisk engelska gör att musiken känns smartare, inte så mycket att man har överseende med den Hustler-tröja Londonbon knallade runt i efter spelningen, men ändå. Där nya skivan Showtime, trots hajpen, är en rätt monoton historia, blommar musiken live.
"I want you to get more involved" säger Dizzee, och triggar igång dem som inte redan studsar. Annars är det där med triggandet mest sidekickens uppgift. En fascinerande roll det där, att vara sidekick. De tre grundkriterierna är att man måste vara lite kortare, lite tjockare och lite fulare än stjärnan. Är man det kan man få ha likadan tröja som huvudakten och till och med slå till med gimmicken frottéhandduk på axeln.

Mäktigast under kvällen är Stand up tall, i hård konkurrens med snällare Hype talk. Och när man står där i julinatten kan man inte låta bli att återigen kasta en snäll tanke till de festivalarrangörer som samtidigt som de slår till med Greaseshow med hela släkten Wahlgren också bjuder på Dizzee Rascal, Johnossi, Hello Saferide. Och: Solomon Burke. Den gamle soulfarbrorn spelar som sista artist på festivalens största scen. Det tar tre låtar av hissmusik innan han dyker upp på scenen. Och under den tiden hinner de rykten som redan florerar växa sig ännu större. Han väger 270 kilo, eller var det 276? Bor i ett handikappanpassat hotellrum med specialbyggd toa, krävde att åka Volvo S 80 eller Merca från flyget och inför spelningen på Yran har en lokal scenograf skapat en gigantisk tron.
Jag ser Jabba the Hutt framför mig, min syster ser Skräphögen i Fragglarna, men när Solomon Burke väl dyker upp, inrullad i rullstol bakom ett stort skynke och antagligen vinschad upp i sin tron, är det snarare som Santa Claws i Nightmare before Christmas, i gigantisk pälsbrämad röd mantel.

Associationerna känns inte helt ologiska, trots Burkes enorma röst och hans fantastiska band känns konserten framförallt som en bisarr performance. Det innebär inte att det är dåligt, men en man som behöver sju personers hjälp för att komma in på scenen, som sitter där och pekar med hela handen, medan hans körande son assisterar honom i allt från svettbaddande till utkastande av rosor och glittriga halsband i publiken, hör liksom inte till vardagen.
Burke Sr uppmanar publiken att klättra framför kravallstaketet och hans kungamyndiga stämma får vakterna att släppa på sina säkerhetsregler. Han älskar oss så mycket säger han, vill bjuda oss på något alldeles extra. Han uppmanar dem längst fram att klättra upp på scenen och dansa med honom, alltså inte med - utan bredvid, han sitter där han sitter. Folk kramar honom, delar mick med honom, sitter på tronens armstöd när han sjunger en bön för de närvarande. Där dansar de: småtjejerna, killen med Melody club-frippa, snubben med rastahår och luften är så tjock av kärlek att det inte går att sluta garva. Som en gigantisk soul-jukebox framför Burke och hans sköna sköna band (basistens bas är större än livet självt) den ena "best of"-låten efter den andra. Allt från Louis Armstrongs What a wonderful world och Creedences Proud Mary (!) till fantastiska Don"t give up on me från hyllade skivan med samma namn.
Sedan snurrar hans tomtenissar på tronen, det svarta skynket hålls upp igen, och Santa rullas av scenen. De som baxar ut honom hoppas inte på extranummer.

ERIKA HALLHAGEN , Nöjeschef Publicerad 2005 07 31

i huvudet

Av någon anledning så har jag David Sandstrøms røst och ord i huvudet. "Jag slet før min værld" sæger han hela tiden. Kan væl aldrig vara nyttigt. Men den skivan ær riktigt bra.

Norge

Lite kort bloggeri från Norge.

Det ær helt sinnessjukt vackert hær. Jag bor vid en fjord och vaknar vajr morgon med små lætta moln runt fjælltopparna. Vattnet ær sådær sagogrønt och man æter frukostar hela tiden. Typiskt Norge.

Imorrn blir nog inte lika roligt. Jag glømde køpa bok i Østersund, och måste spendera 7 timmar på en buss till Oslo. Dær ær det 4 timmars væntan på att få åka nattåget. Jag borde nog be Sofia visa mig stan och ett bra cafe.
Har du ett annat tips? SMS:a!