Sommar

Sommaren är egentligen en rätt värdelös årstid. Helt klart sämst av kvartetten. Ingen är hemma, ingen är på jobbet, jag är allergisk, pank och svettig. Inte heller kommer det några bra skivor på sommaren, folk har svårt att umgås om de inte får dricka minst folköl. Och så är det så varmt att tankeförmågan flyter bort, eller så regnar det så mycket att man måste ha flytväst för att gå ut. Jag sa att jag var allergisk också, va? Jag vill iaf poängtera det. Allergisk, svettig, korkad och ensam. I dryga två månader. Svenskens fascination vid sommaren är förbryllande.

Men nu är det rolig sommar på gång! Två veckor back-to-back endless happy fun galore. O-rama.

I helgen ska jag jag på årets familjesemester. Förra året åkte vi till Riga, i år blir det annorlunda. Vi semestrar på hemmaplan. Fredag blir grillpicnic och minigolf med mjukglass. Lördag blir heldag i kanot i marvikarna och söndag blir heldag på häst.

Veckan efter blir såklart kongress! Sen ska jag till Strängnäs och sova, tvätta och packa om innan det är dags för Almedalsveckan. Sen vet jag inte. Skriva uppsats. Leta magasin till mina flyttlådor. Flytta. Äsch, det blir nog bra.

Folkrörelsetävling

Två av de klassiska folkrörelserna lägger ut grejer på youtube. En gör det bra, och en gör det riktigt dåligt. Båda organisationerna är annars vana vid och duktiga på sitt PR-arbete, men här är det klassskillnad mellan IOGT-NTOs kortfilm och Socialdemokraternas krattiga kommentarer.

Bra jobbat!

Föreningen Brofästets film om införselreglerna


Sven-Erik Österberg inlägg om situationen på arbetsmarknaden

Bryssel

Bryssel fram till årsskiftet alltså. Asroligt. Jobba med en viktig och intressant fråga och utveckla arbetet på en nivå där inte är lika starka på som på lokala och nationellt plan. Och det rör på sig i rätt riktning. Byggandet av det sociala Europa börjar allt mer inkludera alkoholfrågan. Strategin är fortfarande högaktuell, ungdomsorganisationerna börjar bygga ett alkoholpolitisk påverkansnätverk och kommissionen vill höja minimiskatterna. Exempelvis.

Och så får jag lära mig franska. Och leva storstadsliv. även fast Stockholm får vänta.

Men sen då!

Snart är det kongress, jag ligger hemma och förbereder mina insatser samt läser motionsyttranden och annat kongressgodis. Riktigt roligt kommer den att bli, min sista UNF-kongress. Men lite konstigt också såklart. Det är ju inte vilket uppdrag som helst, men jag är fullt tillfreds med att få lämna över till en så kompetent styrelse som det verkar bli. Och jag har ju ett par oavslutade projekt i arbetsplanen att sköta över hösten också.

Ett tag var jag orolig över vad jag skulle hitta på när alla konstanter plötsligt blev variabler. Jag pluggar inte i höst, eller har ett styrelseuppdrag, eller ens en lägenhet. Inte ens en stad att vara i liksom. Allt hängde i luften. Stundtals förlamande. Men nu är det löst på ett mycket bra sätt.

I höst är jag IOGT-NTO-rörelsens förlängda arm i Bryssel. Jag har fått plats som politisk assistent vid The NBV Centre for European Studies. En lagom stor förändring. Visst är det ett helt nytt land, med annat språk men det är inte en ny fråga eller nya arbetskamrater.

Och direkt efter kongressen blir det Almedalsveckan där jag ska representera IOGT-NTO-rörelsen juniorförbund. Blir roligt det med!

Est ce ce que nous voulons

Dieses ist, was wir wünschen.
This is what we want.
Det är det här vi vill*.

När jag var i Bryssel senast var jag en kortis på Youth forum (YFJ), paraplyorganisationen för Europas ungdomsorganisationer. Nina var där på möte och lämnade packningen på deras kansli. Själv passade jag på att norpa åt mig ett exemplar av "Report of the Youth Working Group on Alcohol Policy". Resultaten av arbetet av YFJ:s grupp, som lämnade förslaget YFJ:s policy paper, som bland annat bestod av Active, som liksom UNF är flitigt citerade i rapporten. Tyvärr blev den slutgiltiga policyn urvattnad (jag bloggar om det här), men här redovisas materialet som ligger till grund för förslaget, och det är hoppingivande läsning. I en enkät ställd till Europas ungdomsorganisationer kan man läsa ut följande**:

77,3 % tycker att alla unga personer skall skyddas från skada, direkt eller indirekt, orsakad av alkohol
77, 3 % tycker att alkoholreklam riktad till unga personer skall vara förbjuden.
63,6 % tycker att EU:s minimiskatter på alkohol bör höjas
63,6 % tycker att alkohol inte är en vanlig vara, och bör regleras på EU-nivå på ett sätt som förebygger och minskar alkoholrelaterade skador bland unga.

Man har också jämfört Europas ungdomars svar med de svar som återfinns i rapporten Alcohol in Europe som ligger till grund för EU:s alkoholstrategi och hittar några intressanta intresseöverlappningar. I den rapporten återfinns bland annat alkoholindustrin, och de är inte särskilt överens med en social verklighet, eller ungdomsorganisationerna. På frågan om om EU:s minimiskatter borde höjas var mediansvaret för ungdomsorganisationerna 7.4/10 och bland industrin 0,04 på samma tiogradiga skala. Men på några punkter tycker vi dock lika, från industri till ungdomsorganisationer, men även NGO:s och GO:s. Dessa är frekventa kontroller av ställen som säljer alkohol, blåskontroller i trafiken, utbildnings- och informationsinsatser samt att göra en uppskattning av de hälsomässiga och sociala effekterna inför beviljande av nya alkoholtillstånd.

Den europeiska alkoholindustrin ger därmed tummen upp för UNF:s folkölskontroller, lite otippat. Och man öppnar upp för i Europa oprövade metoder för att få ner alkoholkonsumtionen, som att de inte får ligga för tätt, och inte för nära skolor och liknande. Ingen är ju emot, alla är för. Det kan vi köra på.

* Med reservation för språkfel, Babelfish har skött översättningen till franska och tyska
**De flesta som ingår i underlaget är nationella paraplyorganisationer, typ LSU.

Blast from the past IV

Året är 1998. Anna är på besök, och när bilden tas väntar vi på tåget från Eskilstuna till Strängnäs. På den tiden gick det X2000tåg på sträckan. Efter ett par år kom man på att snabbtåg inte nödvändigtvis går fortare om det är stationer var tionde minut.

Jag och Anna har varit på studentbal och råddat en tvådagars rockgala med framträdanden av bland annat The Hives och vad som skulle bli Franky lee. På bilden sportar jag en rar Hiveströja jag ångrar bittert att jag slängt. Den är inte snygg, men i samband med kommande albumsläpp borde den kunna gå för hyfsade pengar på ebay. Jag köpte den direkt ur deras VW-van de stackarna satt och tryckte i innan sin spelning. Det område som skulle vara ett ställe för band att förvara utrustning och koppla av i hade blivit reclaimat av den lokala träskmaffian. Punkjävlar.

Tidigare avsnitt i serien hittar du här, här och här.

Som man é

Tankarna kring det här inlägget fick fart på minnena, så jag parallellskrev min punkhistoria som du kan läsa i tidigare inlägg.

Det första albumsläppet jag på riktigt såg fram emot var Dia Psalmas platta ”Gryningstid”. Jag hade varit på två tidiga spelningar, inkl releasespelningen för deras första EP ”Hon får” och peppet visste inga gränser. Tvingade pappa att gå in polisklädd i den alternativa skivbutiken i Eskilstuna och köpa ett ex på släppdag. Jag vill minnas att det krävde en del övertalning.

Jag lyssnade på plattan dag ut och dag in och varje gång jag såg någon medlem i stan blev stora dagar. När sen basisten påtänd, full och ful en midsommarnatt kraschade bilen in i min farbrors griskultinghage blev det en stor lojalitetskonflikt i livet, som jag minns att punkjaget vann. Nu ska det här inte också bli ett nostalgiinlägg så jag byter spår.

I veckan släppte de en singel som försmak till kommande platta. Låten heter ”Som man är” och är, mot alla misstankar, hyggligt bra. De har skalat bort de hårdrockiga tendenserna och de folkmusikaliska slingorna och satsat på indierocktaggiga gitarrer och allsångsrefräng. I övrigt är bandet intakt, medlemsmässigt och den fantastiskt dåliga höjden på textförfattandet. Visserligen ligger identitetspolitik i tiden, men det är gymnasiepekoral med ”Som man e´ får man va¨. Eller så är det målgruppsanpassning. Intressant är dock att bandet har ett nytt perspektiv, där man hela tiden haft ett förövar- eller offerperspektiv på samhällskritiken hittar man nu för första gången spår av systemkritik.

Jag ser fram emot plattan, som ska släppas i höst och håller alla spår liknande klass blir det den första nysläppta punkskiva jag köper på väldigt många år.

It´s all coming back to me

När jag började högstadiet var det dags att stöpa om mig. Vuxenlivet stod ju för dörren och jag hade hört rykten om att korridorerna på Åkersskolan var så hårda att stackars utsocknes fick löpa gatlopp, minst, bland grovsnusande bruksortsbor. Nått radikalt var tvunget att göras för att överleva.

När jag väl började så var miljön hård, och jag hamnade lite på sidan av massan. Jag trivdes väldigt dåligt och började odla mitt utanförskap genom att sluta spela fotboll, spara ut till långt hår och skaffa ett par blåsvarta stålhättade kängor – och börja lyssna på punk. Det var väldigt givet när jag ser tillbaka på den tiden.

En av få ljuspunkter i skolan var en väldigt bra och inspirerande samhällslärare som, roligt nog, hette Anders Borg. Min Anders var dock sosse och tunnhårig. Han satte mig på den politiska banan genom att hålla högt i tak och hjälpa till att vässa argument i debatten. Vill minnas att jag gjorde ett väldigt ambitiöst arbete om Lenin efter att ha varit valförrättare i skolvalet där det näst största partiet blev Sverigedemokraterna, och det tredje största hette billigare-öl-partiet. Men jag tror att vi förklarade det sistnämnda partiets röster för ogiltiga.

Utanförskap, politik och ett behov av en tuff front blev min tillvaro. Punken blev min identitet och jag drog ihop ett band efter att ha frågat ungefär varenda tänkbar person på skolan. En basist hittade jag snabbt hos en kompis som led av samma vantrivsel som jag, därefter blev det svårt. Jag ville helst spela trummor men fick ge mig på den punkten eftersom vi hittade en kille som vägrade spela annat än trummor. Jag blev därför gitarrist och – i brist på bättre alternativ – sångare. En vinröd kramergitarr med taffligt reparerad hals och humbucker i stallposition (hej, ge mig den billigaste elgitarr du har, sa jag i musikaffären, betalade och gick ut) införskaffades och vi började i studiecirkel för att lära oss spela punk.

Men först skulle vi såklart ha ett bandnamn. Många namn kastades fram och skrevs ner innan vi bestämde oss för att kalla oss för Monsterbästarna. Att heta något knasigt och dubbeltydigt tillhörde diskursen så vi var rätt nöjda med det namnet. Då hade vi förkastat andra bra namn som Thåströms Thåsvett och Flying picks (efter soulgruppen the Flying pickets, vi skulle spela skitfort och ville illustrera det genom att heta just flygande plektrum). Replokalen var extremt oändamålsenlig, lågt i tak, stenväggar och ingen ventilation. Det måste ha varit ett enda stort otajt rundgångsoväsen. Men roligt hade vi. Spelade covers av Charta 77 (slav idag) och Strebers (Betongbarn) innan vi började skriva egna låtar.

Äntligen hade jag en plats i tillvaron, det var vi mot alla-jävla-andra. Men att endast att ha tillgång till replokalen tisdagar och fredagar räckte inte. Jag ville ju vara punk på heltid, så innan nån hade fattat hur det gick till så började jag och basisten göra ett eget fanzin vi kallade Godzilla, sända närradio under programnamnet Gasol där vi bland annat höll initierade diskussioner om skillnader i bassolon mellan svenska och amerikanska punkgrupper dit vi bjöd in en jazzskolad organist (som idag spelar med Moneybrother, ett litet rockfrö kanske vi sådde trots allt). Ett gravt ignorerande av målgruppsanpassning med andra ord. Det var vi som sände på våra villkor och ville man hänga med så var det bara att gilla läget och komma upp i tempo.

En gång öppnade vi telefonslussen och blev så till oss när det faktiskt ringde att vi lyckades att strunta i skivönskningen och förolämpa den stackars lyssnaren. Där nånstans tog dygnets timmar slut. Jag kunde komma hem från skolan kl 17.15, slänga i mig mat, hämta gitarren eller skivhögen och ta vändande buss 17.40 igen. Det gick inga fler bussar sen, så det gällde att vara på tå hela tiden. Efter repet eller sändningen skickade man ut tidningsbeställningar eller skrev material innan vi stod och kopierade tidningar fram till småtimmarna. Jag brukar försöka påminna mig om den tiden och kärleken till uppgiften när det blir tight i planeringen annars.

Effektivisering

Äntligen tar jag tag i nått jag borde gjort för länge sen. Härmed lämnar jag bloggsurfarvärlden och träder in i det nya. RSS-flöden skall spara mycket tid jag kan ägna åt annat. Jag menar, hur många gånger kan man läsa av Katrine Kielos blogg mellan uppdateringarna?

Min sommarlista

Det här är min sommarpratarlista:

Juni
23 Ulf Lundell
27 Helle Klein
28 Göran Lambertz
29 Jessica Gedin

Juli
1 Thore Skogman
5 Jan Egeland
6 PLURA!
13 Gustav Fridolin
23 Mia Törnblom
24 Martin Kellerman

Augusti
3 Mona Sahlin
10 Filippa Reinfeldt
17 Howlin´ Pelle

Semesterledigt

Jag har semester! Det är tråkigt. Eller nä, det är det inte. Men jag har lite tråkigt emellanåt. Har ägnat två dagar åt att strosa omkring i Bryssel, ömsom i lyx- och turistkvarteren och ömsom i stadens arabiska och afrikanska delar. På kvällarna sitter jag och Kadri och skissar upp den unga europeiska nykterhetsrörelsens framtid.

Har därför tagit ledigt från semestern och smugit upp på kontoret för att läsa mail och jobba lite. Äter lite restmat från minglet igår också. Väldigt trevligt och välbesökt. Cirka trettio personer dök upp och åt midsommarmat. Det märks att den svenska nykterhetsrörelsen numera är etablerad här nere.

Imorrn är det slut på solosemestrandet. Nina och jag ska hänga, sen ska jag känna på nattlivet här i stan.

Bryssel

Imorgon bär det av till Bryssel igen. Ska representera UNF på ett mingel för intresserade. Blir förhoppningsväs välbesökt och trevligt samt ett bra sätt att markera att det inte blir en modern och framtidsinriktad alkoholpolitik om inte ungdomsorganisationerna är närvarande.

Passar och på att ta semester, gubevars. Helt privat och ensam. Åker hem först på lördag. Trots att jag har varit i Bryssel en handfull gånger det senaste året har jag inte hunnit se mycket av staden. Inte sett en enda sevärdhet (bortsett Stora torget och den där lilla pojken, inte klämt på ett enda klädesplagg och inte hängt på ett enda museum. Det skall bli ändring på det i veckan. Bor hos en av mina favoriter i den europeiska nykterhetsrörelsen, Kadri Vanem, och på fredag dimper Nina ner för möte med Youth Forum. Så så särskilt ensamt blir det nog inte. Ska ta det väldigt lugnt och sätta lite tankar om framtiden på pränt. Många variabler.

Det blir en bra vecka! Och jag ska nog få tillfälle till bloggeri.

Valberedningens förslag

Äntligen är valberedningens förslag till ny förbundsstyrelse för UNF officiellt. Verkar vara en klok blandning av förnyade förtroenden och nyval. Jag tror mycket på ordförandeduon. Både Salam och Robert har gjort hästjobb i den här styrelsen och brinner för organisationen och frågorna. Ett på det hela taget kompetent förslag, nån detaljändring kan ju göras. Det kan det ju alltid. Men jag har ju inte gjort något valberedningsjobb, så jag har ingen anledning att ifrågasätta förslaget.

Men det känns lite i maggropen att jag snart sällar mig till de före dettas skara.

Ví är många som sagt emot länge!

Jag får fullständigt nippran på den senaste reklamfilmen från IQ, Systembolagets folkhälsoprojekt. Den där slowmotionfilmen där man räknar upp alkoholens effekter. Den är snyggt gjord och effektiv. Rimligtvis borde your typiske alkoholkonsument sitta och nicka med från "Du ger mod. Du skänker lugn" tills man hållit med om att "Du är med vid våldtäkter och bilolyckor". Om nu nån till äventyrs skulle ha missat att alkoholen har sina negativa effekter.

Så långt tycker jag att man är med på banan, även information är en viktig del av en modern och solidarisk alkoholpolitik. Men slutklämmen får det att klia i kroppen: "Inte många säger emot, föränn nu."

Och vips osynliggör man en hel folkrörelse. 6 000 medlemmar i UNF, 46 000 i IOGT-NTO, 22 000 i Junis och 5 000 i Nykterhetsrörelsens scoutförbund. Totalt i ungefär 13-1400 lokalföreningar. Då har jag inte ens börjat räkna de andra nykterhetsorganisationerna, vare sig de är religiöst präglade, frisksportare eller liknande.

IQ-projektet har strax under 600 godkända projekt. Säkerligen alla bra på sitt sätt och gör skillnad. Men de är inte bäst i klassen, vare sig man räknar kvalitet eller kvantitet.

Intåg i sommarhagen